​

Samhällen förändras, växer, minskar, byggs upp, läggs ner. Människor föds, lever, bor och dör. En affär öppnas, brukas, stängs. I ett café dricks det oändliga koppar kaffe innan dem en dag får stå kvar på sin hylla för gott. Ett stationshus har fyllts med människor på färd, tåg har kommit och gått, varor har levererats tills tåget en dag slutat gå, förväntan, längtan och avsked slutar äga rum där.  

Delar av samhället finns kvar, går att beskåda, minnas, sörjas. Men det är inte längre så som det en gång var. En del saker står sig starkt och blir de viktigaste delarna av samhället, en mötesplats, en chans till försörjning, något som livnär.  

 

När jag för första gången åkte genom Havdhem såg jag precis detta, spåren av ett blomstrande samhälle. Just detta fångade mitt intresse, spåren, minnena och det som en gång varit just det där “Havdem” som jag såg i mitt huvud. Jag var nyfiken på historien, vilka har levt här, hur var det att leva här, vad har de övergivna husen använts till? Hur känner de som upplevde det gamla Havdhem om dagens Havdhem? 

 

 

Tack till Olle Johansson, ordförande för Spenarve, Gotlands lantbruksmuseum. Olle visade mig hela museet och berättade en massa om lantbruket i Havdhem förr i tiden, han berättade även om hur han har upplevt Havdhem under sitt liv. Jag fick tips om olika platser som är betydelsefulla och bär på historia.  

​

Tack Havdhem för att jag fick fota dig, tack för att jag fick lära mig om din historia. Du bär på många fina minnen, platser och hus. Du kanske inte är den du en gång var, det kanske inte finns det som en gång fanns. Men det finns fortfarande en stomme, en grund till framtiden. Kanske blir det aldrig ett stationshus igen, caféet i korsningen kanske är stängt för alltid och Maria kommer aldrig mer tillbaka. Men mycket går att minnas och många minnen går att bilda.

 

Tack och hej

/ Nova